Två lysande exempel på papperstidningens styrka gentemot andra plattformar – och samtidigt exempel på det jag kallar hållbar journalistik – stod Svenska Dagbladet nyligen för (14/10). Först var det redovisningen av försvarsutskottets politikers bristande kunskaper i FRA-lagförslaget.

Bra idé, lysande genomfört, rätt fakta om innehåll och ärendegång, urproffsig layout – ingen läsare lämnades i sticket. På ett uppslag rymdes egen nyhet, grävjobb, fakta, nytta, bakgrund – och skönhet.

Det andra exemplet var när SvD (21/10) punkt för punkt lät forskare nagelfara den Jimmie Åkessons högst tvivelaktiga debattartikel i Aftonbladet. Ingen annan tidning gjorde denna självklara, klockrena och nödvändiga genomgång.

Men framför allt skulle en sådan genomgång inte kunna göras på samma överskådliga och genomarbetade sätt någon annanstans än i en papperstidning. På samma sätt som till exempel opnionsbildning passar bäst på nätet är det stora greppet om den hållbara och berättande nyhetsjournalistiken optimal i en papperstidning. Varje kanal har sin styrka och det gäller att utveckla dessa styrkor till max. Då får man automatiskt den bästa och mest lönsamma diversifieringen av materialet.

Hållbar journalistik är ett uttryck för kvalitet. Hållbar journalistik håller i mer än en dag. Den tar hänsyn till historia, bakgrund, omvärld och många olika källor. En hållbar journalistik är bildande för läsaren, och ger ett sammanhang som inte erbjuds någon annanstans. Hållbar journalistik kräver mer av journalisten – mer kunskap, men framför allt tid för samtal och reflektion. Det lönar sig i längden, eftersom det i slutändan ger mer än den insats det kräver.

Annonser

Jag återkommer nu till bloggen efter en lång tids uppehåll. Familjen kommer alltid först. Jag förlorade min far, Folke Nilsson, i augusti, efter en ganska kort men intensiv sjukdomsperiod. Mitt samtal med honom fortsätter dock så länge jag lever, och han kommer att fortsätta att vägleda mig genom livet – inte minst mitt professionella liv. Ledarskapet kom ju in i bilden senare, men redan när jag var barn hade vi långa samtal om politik, filosofi och religion. Pappa var ju politiker också, och liberalismens väsen fattade jag nog ganska tidigt. Och så blev jag så småningom ledarskribent på UNT…

Pappa var min främsta mentor och den viktigaste förebilden just när det gäller inställningen till både medier och ledarskap.

Som redaktionschef och sedemera förlagschef visste han sitt värde – och han delade med sig av allt. Han var oerhört omtyckt som chef, föreläsare, körledare och så vidare, och människor fick ofta känslan av att de hade en speciell relation till honom. En stark personlighet som kan skapa relationer och lyfta andra till oanade höjder uppnår förstås något mer än bara goda resultat. Han hade den där nyckeln till tändningslåset, som fick i gång full kreativitet och arbetsglädje. Han lyckades skapa en sammanhållning besläktad med familjekänsla varän han var den samlande gestalten.

Relationer. Hur underskattat är inte de i ledarskapssammanhang. Men de är grunden för allt. Med goda relationer följer nämligen en kommunikation som bygger på respekt. Ömsesidig respekt. Man kan aldrig lyckas med förändringsarbete om man inte är intresserad av människorna i organisationen.

Om man – vilket inte är ovanligt – bortser från att det bakom siffror och strategier finns människor med känslor, tankar, kompetens och idéer, så blir det aldrig bra. Man kan inte behandla medarbetare som möbler eller pusselbitar. Men i en professionell organisation förstår medarbetarna samtidigt att man inte ska blanda person och profession – man får inte ta smällarna personligt!

Jag minns när pappa berättade om en stor företagsfusion, som skulle leda till ännu icke definierade rationaliseringar. Medan en del andra oroade sig till vanvett och grät gick pappa ut på stan och shoppade en ny kostym… Buskapet var glasklart: ta det lugnt. Oroa er inte i förskott. Gör något kul så länge.

Min egen erfarenhet är också att ju bättre relationer och ju större självständighet medarbetarna har i laget, desto högre krav kan lagledaren ställa. Och ju mer medarbetarna badar i beröm, desto bättre tål de kritik.

Pappa jobbade en kort tid i tonåren som sportnotisskribent på Ljusdalsposten och hade tankar på att bli journalist. Men det blev lärarseminariet och, efter några år i läraryrket, läromedelsförlag. Medier det också, producerade med stor hållbarhet och medvetenhet. Och släktskapet mellan journalistik och pedagogik är klart – men borde vara större! Vi diskuterade ofta journalistik och pedagogik, pappa och jag. Och när jag i Norrköping i våras lyssnade på en föreläsning om ögonrörelsestudier visade det sig att den bästa nyhetsgrafikanvändningen i en tidning är exakt den presentationstyp som används i läromedel: grafiken varvades med texten varpå hela sidan blev läst!

Det slog mig att professionella läromedelsproducenter och journalister skulle kunna ha stort utbyte av varandra – tidningen används ju av många lärare som ”läromedel” i skolan. Varför inte undersöka beröringspunkterna? Ta del av forskning?

Detsamma slog mig när jag på seminariet om Unga vuxna i Göteborg för ett par år sedan lyssnade till en didaktikprofessor vid Göteborgs universitet. Det hon hade att säga om barns språkutveckling var högintressant för oss journalister!

Samtal pågår. Pappa har alltjämt många svar och motfrågor att ge mig. Det får bli avstampen för mitt fortsatta bloggande om makt och medier. Medierna, ledarskapet – och politiken. Men detta var inte hela pappas värld. Han var, förutom en extremt närvarande pappa-morfar-farfar, också musiker, bildkonstnär, skribent, matkonstnär, trädgårdsmästare och så vidare. Lära män leva heter Barbro Dalbom-Halls senaste bok. Den boken behövde pappa inte läsa.

Jag har inte skrivit något på länge på bloggen eftersom jag jobbar med annat. Men jag måste nu kommentera två saker som jag tidigare varit inne på.

Dels den urusla översättningen på SVT. Särskilt franska filmer verkar råka ut för taffligheter. I kväll på SVT 2 – Diva – dödligt intermezzo – kunde vi i textremsan läsa att en kvinna dött sedan hon ramlat ned i en ”lavin”… Visst, SVT har ont om pengar. Men måste det märkas så tydligt på kvaliteten på översättningen?

Det andra handlar om På spåret. Det fortsätter alltjämt att vara ett gubbprogram. När Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg äntligen byts ut får vi en ny herrduo som programledning! Och som Christian Luuk sidekick och, framför allt, domare får vi se en av de tävlingsdeltagare som riktigt överraskat med sin dåliga allmänbildning – Fredrik Lindström. Inte så förtroendeingivande.

I dag kan jag kort och gott länka till Medievärlden och min egen signerade ledare i UNT, för att påtala ett internetfenomen som slår totalt snett och vint. Anledningen till mitt utbrott är en sajt kallade MediaCreeper, som tror sig ”övervaka” journalister genom att placera ut ”buggar” på olika sajter som registrerar medieföretagens IP-adresser.

Vad som kan tilläggas är att det faktiskt inte bara är journalister som jobbar på mediehusen, utan också ekonomipersonal, tryckeripersonal, säljare, distributionspersonal osv. Dessa har också tillgång till de aktuella servrarna, vilket gör det ännu mindre konstigt att det finns en ”diskrepans” mellan medieföretagens internetvanor och det som bevakas i de olika medieplattformarna.

Medierna är inte allsmäktiga, men inte maktlösa. De är mäktiga. Det är kontentan i en ny bok, Makt medier och samhälle, av Jesper Strömbäck, utgiven av SNS.

Medierna är, konstaterar Strömbäck, både arenor och aktörer i modern politisk kommunikation. Och visst är det så. Men det går helt klart mode i journalistisk politisk bevakning. Det märks inte minst kring valrörelserna.

Ett tag gick det så långt att journalisterna helt skulle sätta agendan. Reportrar skickades på torgmöten och kom hem med käcka reportage om hur solen skinit, barnen fått ballonger och att det varit mycket folk. Läsaren fick dock aldrig veta vad politikerna på torget sagt.

Det är inget mindre än politikerförakt. Undra på att politikerna hoppar fallskärm, cyklar tandemcykel och målar valstugor chockrosa: de vill ju ha uppmärksamhet! Men ju mer galenskaper de hittade på för att vi skulle lyssna på dem, desto mer kallsinniga blev vi nyhetsredaktörer…

Det måste finnas åtminstone tre ”ben” på valbevakningen: politikernas budskap (det är ju det läsarna ska ta ställning till trots allt), den rent publicistiska agendan (granska, kommentera, ifrågasätta, kartlägga osv) samt läsarnas önskemål och frågor.

Det ska bli intressant att följa trenderna nästa val. Jag sätter, förstås, en rejäl slant på sociala medier av olika slag. Och där är det inte fördel journalisterna. Politiker/läsare har plötsligt helt egna arenor, som dessutom är öppna för debatt. Nu blir det genast ännu roligare att vara opinionsbildare på en tidning. Förlåt, ett mediehus.

TU – Tidningsutgivarna – ”bör bli ännu bättre på att företräda papperstidningarna som medium, tala om hur framtiden för dem ser ut i stället för att tala om deras förestående död”.

Det är Viveka Hedbjörk, chefredaktör för Hallandsposten, som uttrycker denna åsikt i Medievärdens nätupplaga. Ljuv musik för mina öron!

De senaste åren har det varit tabu att tala om papperstidningen – och särskilt om dess framtid. Man har setts som en stockkonservativ ödla bara för att man vill att papperstidningen inte ska sacka efter när vi utvecklar nya plattformar. Allt måste ju utvecklas samtidigt. Jag lovar, jag har arbetat länge med framtidsfrågor nu. Och har verkligen försökt prata papperstidning!

Men nu är det som om allt fler har fått upp ögonen för att
– papperstidningen är eftersatt jämfört med andra plattformar
– papperstidningen är alljämt kassakon
– papperstidningen har en egen unik potential och styrka
– papperstidning är status
– här – i den gamla papperstidningen – finns plötsligt obruten mark
– det är samverkan och orkestreringen av de olika plattformarna som är den intressanta musiken.

Bara ett ord är jag orolig över i Hedbjörks utsaga: ”framtiden”. Många tidningshus är så framtidisfixerade att de glömmer att de måste göra något NU. De spanar och spanar i kristallkulan, i stället för att sätta sig och ”mindfulla” lite: vad är bäst att göra här och nu? Och sedan: verkstad! Självförtroende! Och tempo!

Ha, ser just att jag får medhåll av Joakim Jardenberg i samma nummer av Medievärlden:
”Omvärlden må förändras långsammare än man trott, men förändringen blir alltid större än man kunnat föreställa sig. Det enda vi vet om framtiden är att vi kommer att ha fel om vi försöker spå för långt in i den.”

Kunde inte ha sagt det bättre själv… :)”

När jag var 11 år fick jag min första bandspelare. Den var cirka 50 x 40 x 30 cm, begagnad, ful, blytung – och underbar! Banden var inte precis några kassettband, det var stora spolar där bandet med finess skulle fångas upp på den tomma spolen innan inspelningen kunde börja. Knapparna var stora och tröga och liknade små pianotangenter. Och för att spela in måste jag sätta en stor mikrofon intill radiohögtalaren.

Det var inte hifi precis, men ljudet var helt ok. Tyckte jag då. För jag kunde ju spela in tio i topp, vecka efter vecka, och lyssna på mina favoritlåtar hur många gånger som helst!

Var det olagligt? Jag vet faktiskt inte. Musiken spelade jag in för eget bruk och egen njutning. Men det blev billigt i längden, jag behövde ju inte köpa skivorna.

Hade det varit i dag skulle jag ha laddat ned låtarna på internet och sedan tankat över dem på en Mp3-spelare. Det hade fungerat på exakt samma sätt. Med skillnaden att jag i hade betraktats som kriminell.

Är detta rimligt? Naturligtvis inte! Det är heller inte rimligt med en lag som skyddar vissa distributionsformer och kriminaliserar andra. Vad lagen i stället bor det göra är att skydda upphovsrätten. Inte musikförlagen och ”gammeldistributionen”.

Ipred är en olycka.

När mediehusen i USA klappar ihop drabbas svenska tidningselefanter av stora skälvan. Titta hur det går i USA, säger de. Tidningsdöden breder ut sig! Snart är det likadant här! Ingen idé att satsa på papperstidningen! Vi måste satsa på webben!

I Norge går det alltjämt relativt bra för papperstidningarna och mediehusen. Det finns inget annat land i världen – bortsett från Japan – där befolkningen köper och läser mer tidningar än i Norge, skriver Medievärlden. Hela 80 procent av den norska befolkningen över 12 år läser minst en tidning om dagen. Och där, som här, prenumererar man i hög grad på sin tidning.

Men när man påpekar detta för mediechefer i Sverige säger de att Norge är annorlunda än Sverige. Vi kan inte jämföra oss med Norge, säger de. Märkligt nog verkar det lättare att jämföra sig med USA, trots att USA liknar Sverige mycket mindre än Norge. Man åker till USA på studiebesök och kommer hem och vet allt om ”framtiden”. Men hur många åker till Norge?

För övrigt är det ju så i Sverige att papperstidningarna alltjämt är grunden för mediehusens överlevnad. Utan papperets intäkter klarar sig inte de allra flesta nättidningar. Inte heller har man råd att göra riskabla och dyrbara satsningar på gammaldags radio och tv (hur man nu kan göra det när tv och radio alltmer integreras med internet) utan papperstidningen som huvudfinansiär.

Sanningen är att man inte ska jämföra sig med andra så mycket som man gör i Sverige. Det är en svensk sjuka. En nedärvd änglighet. Man måste se till de egna förutsättningarna med självinsikt och självförtroende. Ja, enskilda regional- och lokaltidningar fungerar till och med bäst om de specialiserar sig på den egna regionens särskilda, unika förutsättningar. Men nog är väl grannen Norge trots allt närmare att jämföra sig med än jättelandet USA på andra sidan Atlanten?

Vi måste, om vi vill utveckla webben, mobilen, webb-tv osv, fortsätta att samtidigt satsa på att utveckla papperstidningen till en prisvärd produkt. Det anses den inte vara i dag av svenska folket. De tycker en pocketbok eller en teaterbiljettär mera värda sitt pris. Här finns att göra!

Alltså: mediehusen kan inte fortsätta snegla på USA, paralyseras i panik och fastna på imiterade lösningar för hur de ska möta monstret ”framtiden”. De måste koncentrera sig på hur det är för närvarande och hos just dem själva, tro på sig själva och göra något konkret och kraftfullt. Nu.

Det är tur att vi har en fri debatt. Att vi vår välja själva utifrån våra egna övertygelser och principer. Somliga trycker på lysknappen två gånger i kväll och känner sig sedan som delaktiga i ett kollektivt rus. Andra, sådana som jag, skyr kollektiva handlingar på kommando. Jag måste få tänka själv. Jag vägrar av princip att blint följa strömmen.

Strömmen, ja. Den stängs som tur är inte av i kväll. Operationer måste utföras, barn måste födas, respiratorer måste gå, välling måste värmas och atomur måste ticka. Jordens timme är varje timme, och vi måste vakta på varje handling om vi menar allvar med att bättre ta vara på planetens resurser och fördela dem mer rättvist mellan våra medmänniskor.

Nej, Jorden släcker inte lyset. Jag släcker inte lyset. Jag är glad och tacksam att jag har elektricitet, och jag vill att fler ska få det. Men med ny och bättre teknik för oss alla. Det är dit vi ska.

För mig är det företagsekonomiskt gåtfullt att subventionera en olönsam gren av verksamheten med en lönsam, samtidigt som man inte underhåller den lönsamma grenen.

Om modergrenen förtvinar dör ju alla grenar. Men om den frodas och mår bra får även den olönsamma mer näring och styrka.

Det handlar förstås inte om skogsvård eller fruktodling. Liknelsen gäller mediehusens förvaltning av resurserna och fördelningen av dem på papperstidningen – som ger intäkterna – och mindre lönsamma kanaler som webben.

Webben har haft välsignelsen att få växa utan att behöva löna sig, samtidigt som papperstidningen, som webben och hela mediehusverksamheten alltjämt är beroende av för sin överlevnad, inte på långa vägar underkastats ett lika ambitiöst, idogt och målmedvetet utvecklingsarbete. Ansvaret för detta ligger på alla nivåer inom medieföretagen.

Makt och medier

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.