Anna Lindberg ”outar sina tvivel” i årets – och decenniets – sista skälvande minuter på mindpark.se. Det är en träffande artikel med kloka frågeställningar. Ett slags tidsmarkör för journalistikens tillstånd inför det andra decenniet på 2000-talet. De tre frågetecknen, varav ett kallas ”Journalistiken”, handlar egentligen alla om hur vi kan, bör och måste omformulera journalistiken för framtiden. Det är precis där vi står just nu: inför ett bevarande, en rekonstruktion, en renovering och en omformulering av den ”gamla hederliga” journalistik som sedan över ett sekel burits upp av demokratiska folkbildnings- och opinionsbildningsideal. För den är inte död – tvärtom! Ju mer hotad och nedmonterad den blir, desto högre stiger den i värde.

Jag vill gärna ”putta in” mina förhoppningar som kommentarer till Anna Lindbergs tvivel. Det första tvivlet handlar om Det lokala. Den lokala journalistiken har ju länge sagts vara de lokala och regionala tidningarnas räddningsplanka och framtid. Odla det lokala, bli mer lokala, bli superlokala! Ja, även kvällspressen och riksetermedierna har försökt bryta in på de lokala marknaderna i tron att det var där pengarna skulle finnas. Medierna har plötsligt stått som ett pirayastim runt den där lokala penninghögen som morgontidningen tidigare ”ägde”. Och visst har det antytts ett visst samband: ju mer lokal, desto ljusare framtidsutsikter. Men allt är relativt. Precis som Anna Lindberg skriver så viker prenumerationerna även för de lokalaste lokaltidningarna.

Självklart behövs den lokala granskande journalistiken: vad sysslar myndigheterna med och vart går kommunens skattepengar – alltså mina pengar? Vi vill också se vad som händer på hemmaplan, vi är alla svaga för ett visst mått av returinformation och självbespegling.

Men samtidigt finns en komplex växelverkan mellan det som sker lokalt och händelserna i världen. Så gott som alla globala händelser har lokala vinklar – och det lokala är ofta en del av det globala. Med större invandring, ökat resande, internet, sociala medier, Twitter osv har världen krympt och Jorden blivit lokal.

Vi är inte bara EU-medborgare. Vi är, lite tillspetsat, världsmedborgare. ”I den globala kulturen är geografi ingen issue” skriver Lindberg, och frågar sig om lokaltidningarna gör rätt när de väljer bort det intressanta globala till förmån för ointressant lokalt material. En högst berättigad fråga. Att minska på världenmaterialet i dag är ingen bra idé.

Det andra tvivlet kallar hon journalistiken. Det omfattar ju egentligen allt, men Lindberg frågar sig vad man ska publicera för att märkas i det växande bruset av information som man inte ens konsumerar – bara låter sippra in i hjärnan. ”Att bli publicerad räcker inte längre. Så vad räcker? Hur ska vi göra det?”

Det är en berättigad fråga. Här finns en riktig utmaning. Och det är här jag tror på just – journalistiken. I stället för att som PM Nilsson på Expressens kultursida härom dagen (mer om det i en senare blogg) döma ut journalistiken: folk skriver ju själva! Men om nu det myckna skrivandet bland ungdomar (på bloggar, i sociala medier osv) nu enligt Nilsson gör att Bonniers bokförläggare ser ljust på framtiden – varför skulle då inte samma fenomen glädja tidningshusen?

Hos en strid ström av dagboksbloggare och kvittrande twittrare kan man förstås vaska fram en hel del som är intressant – och kanske också sant. Men bara för att det finns gör-det-självare betyder det inte att det också behövs husbyggare. Journalister är ju sällan djupa specialister på enskilda ämnen. De är specialister på informationshantering och på just – journalistik! Det är inte detsamma som att bara ”skriva” eller ”snickra”.

Journalisten ska samla in, strukturera, informera, organisera och guida sin läsare/lyssnare/tittare genom det osorterade och outsinliga flödet. En medicinjournalist, till exempel, måste kunna skilja en bra studie från en dålig. En konsumentreporter måste veta hur man gör en icke missvisande matprisundersökning. En politisk eller ekonomijournalist måste kunna göra en kvalificerad analys av relevanta fakta. Här krävs källkritik, intervjuteknik och åtminstone grundkunskaper i exempelvis juridik, statistik och samhällets uppbyggnad.

Journalistiken kan därmed erbjuda en överblick och ett sammanhang som man sällan kan få någon annstans. Om denna överblick är tillräckligt bra vill man betala för den – då kan man äntligen konsumera och inte bara låta bruset strila genom skallen!

Denna uppgift blir inte mindre viktig när informationsflödet ökar. Tvärtom! Journalisterna måste bli ännu bättre på det som skiljer dem från allt från ämnesexperter till snackare. De måste bli mera elit – inte mindre. Och det finns en annan, minst lika viktig aspekt på detta. Att bli en mer professionell och bättre journalist betyder inte att man fjärmar sig från dem man jobbar för – läsare, lyssnare osv. Tvärtom. I dag gäller dialogen. Men få har grepp om hur den ska ske för att bli riktigt bra. Det folk vill ha i dag är först och främst ärlighet.

Anna Lindberg ringar in problemet mycket väl. Om sitt tredje tvivel, om sociala medier, skriver hon att ”årets mest utslitna ord växer som bomull i munnen. Gurusarna upprepar samma sak: nu är dialogen här. Nu når vi varandra.” Men gör vi det? Tittar man i kommentarsfälten i tidningarnas webbupplagor återkommer ofta samma personer met massor av inlägg, och tonläget är sällan artigt eller ens värdigt.

Lindberg konstaterar att sociala medier bara blivit ännu en publiceringsplattform för dem som alltid försökt överrösta varandra och skrika i kör. Och i bloggvärlden är det inte mycket roligare: ”Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.” Dialogen är varken ömsesidig, allsidig – eller särskilt uppriktig. Det är här jag menar att journalisterna kommer in!

Det finns nämligen så många människor som aldrig någonsin läser en blogg, än mindre skulle vilja eller kunna skriva i en. De flesta – även unga personer – skulle aldrig drömma om att lägga ut sin dagbok på nätet. Och hur många, PM Nilsson, har egentligen möjlighet att opinionsbilda på Facebook? Alla har faktiskt inte ens intresse av att använda de nya plattformar som erbjuds via nätet.

Många kan inte alls göra sig hörda. Inte någonstans. Det är barn, tonåringar, personer som inte behärskar språket tillräckligt, äldre, funktionshindrade med flera som också bör kunna ha någon som lyssnar på dem. Det är en journalistisk uppgift att ta ansvar även för dessa människor. Samt ett helhetsansvar för alla möjliga frågor i samhället – i dialog med människor. Inte bara de högljudda, tekniksmarta, friska med vassa armbågar.

De sistnämnas elitism räcker inte. Den ersätter inte den journalistiska eliten. Men den lever rätt gott på den, och den kompletterar den.

Annonser