Medierna är inte allsmäktiga, men inte maktlösa. De är mäktiga. Det är kontentan i en ny bok, Makt medier och samhälle, av Jesper Strömbäck, utgiven av SNS.

Medierna är, konstaterar Strömbäck, både arenor och aktörer i modern politisk kommunikation. Och visst är det så. Men det går helt klart mode i journalistisk politisk bevakning. Det märks inte minst kring valrörelserna.

Ett tag gick det så långt att journalisterna helt skulle sätta agendan. Reportrar skickades på torgmöten och kom hem med käcka reportage om hur solen skinit, barnen fått ballonger och att det varit mycket folk. Läsaren fick dock aldrig veta vad politikerna på torget sagt.

Det är inget mindre än politikerförakt. Undra på att politikerna hoppar fallskärm, cyklar tandemcykel och målar valstugor chockrosa: de vill ju ha uppmärksamhet! Men ju mer galenskaper de hittade på för att vi skulle lyssna på dem, desto mer kallsinniga blev vi nyhetsredaktörer…

Det måste finnas åtminstone tre ”ben” på valbevakningen: politikernas budskap (det är ju det läsarna ska ta ställning till trots allt), den rent publicistiska agendan (granska, kommentera, ifrågasätta, kartlägga osv) samt läsarnas önskemål och frågor.

Det ska bli intressant att följa trenderna nästa val. Jag sätter, förstås, en rejäl slant på sociala medier av olika slag. Och där är det inte fördel journalisterna. Politiker/läsare har plötsligt helt egna arenor, som dessutom är öppna för debatt. Nu blir det genast ännu roligare att vara opinionsbildare på en tidning. Förlåt, ett mediehus.

Annonser