När jag var 11 år fick jag min första bandspelare. Den var cirka 50 x 40 x 30 cm, begagnad, ful, blytung – och underbar! Banden var inte precis några kassettband, det var stora spolar där bandet med finess skulle fångas upp på den tomma spolen innan inspelningen kunde börja. Knapparna var stora och tröga och liknade små pianotangenter. Och för att spela in måste jag sätta en stor mikrofon intill radiohögtalaren.

Det var inte hifi precis, men ljudet var helt ok. Tyckte jag då. För jag kunde ju spela in tio i topp, vecka efter vecka, och lyssna på mina favoritlåtar hur många gånger som helst!

Var det olagligt? Jag vet faktiskt inte. Musiken spelade jag in för eget bruk och egen njutning. Men det blev billigt i längden, jag behövde ju inte köpa skivorna.

Hade det varit i dag skulle jag ha laddat ned låtarna på internet och sedan tankat över dem på en Mp3-spelare. Det hade fungerat på exakt samma sätt. Med skillnaden att jag i hade betraktats som kriminell.

Är detta rimligt? Naturligtvis inte! Det är heller inte rimligt med en lag som skyddar vissa distributionsformer och kriminaliserar andra. Vad lagen i stället bor det göra är att skydda upphovsrätten. Inte musikförlagen och ”gammeldistributionen”.

Ipred är en olycka.

Annonser