Är kvalitet i medierna avhängig klassisk så kallad grävande journalistik? Och är den grävande journalistiken ”riktig journalistik”, såsom the real mymlan skriver? Med grävande eller undersökande journalistik menar de flesta av oss journalistiskt arbete med sikte på sensationella avslöjanden, som involverar ett flertal medarbetare under lång tid och kostar förhållandevis mycket pengar. Och som resulterar i nyheter som strax sugs upp och bearbetas av andra medier så att man får cred i kanske högst ett par timmar – mycket väsen för lite ull…

Sensationerna leder dessutom ofta till så kallade drev, där journalister drabbas av kollektivt ett tunnelseende och en tillfällig psykopati, som går hårt åt enskilda människor och – inte minst – tredje part, deras totalt oskyldiga anhöriga. Är det vad vi menar med kvalitet i journalistiken?

Nu kanske jag hårdrog en aning. Men vi känner alla till dessa drev, och kan, till och med som journalister, tycka att de går alldeles för långt. Det som stör mig mest är det kollektiva beteendet. Att journalister rör sig i flock och inte stannar upp för en stunds eftertanke. Kanske ska man springa åt andra hållet? Eller så ska man inte springa alls? Tänker vi journalister alltid klart och rationellt i dessa situationer? Tänker vi kvalitet?

En relevant fråga att ställa sig är om det kanske finns fler anledningar än rent ekonomiska till att de flesta redaktioner de senaste åren dragit in sina grävgrupper och sina öronmärkta grävpengar? Många har upplevt att det kostat mer än det smakat, och att det är lätt att förlora kontrollen. Dessa jobb är dessutom riskuppdrag som kanske måste läggas ned utan resultat, trots en avsevärd insats i form av research osv.

Sydsvenskan, som faktiskt alltjämt satsar uttalat på gräv som en del av sin kvalitet, och som vunnit flera guldspadar för utomordentligt bra gräv, hade åtminstone förut inte någon särskild grävgrupp eller ”grävbyråkrati”. Grävet fick komma när det kom.

Och jag tror att det ska vara så. Grävandet och undersökandet är ett förhållningssätt, precis som kvalitet. Det ska finnas där hela tiden, oavsett vad man gör för slags jobb. Björn Hygstedt, tidigare framgångsrik grävare på Svenska Dagbladet, talade om det en gång på en redaktionskonferens som jag anordnade för UNT:s reportrar. Ett dagligt ifrågasättande och granskande av det mesta kan leda till många avslöjanden på olika nivåer – han kallade det skämtsamt för ”eftermiddagsgräv”. Och visst hade han rätt.

Dreven, däremot, är inget speciellt för ”gammelmedierna”. Bäva månde den som drabbas av en bloggbävning! Bloggdrev finns redan som uttryck i Wikipedia. Och kanske det är det värsta av allt. På nätet sprids uppgifter som en australisk skogsbrand – och självklart tar sig inte alla nätbaserade ”kommentatorer” då tid att gå till källorna eller reflektera över rimlighet och/eller motbilder.

Kontentan är att ett undersökande och kritiskt förhållningssätt till det mesta ger mer, och kostar betydligt mindre, i långa loppet än grävargrupper med öronmärkta grävpengar och uttalade avslöjarambitioner. Därmed inte sagt att man då och då måste ge reportrar extra tid att just undersöka saker.

Det är trots allt journalister som ska vara proffs på källkritik, offentlighet och sekretess, intervjuteknik, pressetik, foto, berättarkonst, stilistik och publicistik. Eller är det inte så? Kan journalister i gemen verkligen sitt jobb tillräckligt professionellt bra i varje enskilt moment?

Annonser