Mona Sahlin anklagas av kritiker både utanför och inom det egna partiet för att vara otydlig och för att hennes politik är oklar. Men ju lägre opinionssiffrorna sjunker, desto fler inom partiet går till partiordförandens försvar. Det heter då att hon helt enkelt är en ”modern” ledare. En lyssnare och spejare. Och då kan man minsann inte peka med hela handen!

Och att vara tuff och bufflig som förra S-ledaren Persson är helt ute. Nu ska man ta in, läsa in, förankra och sedan… ja, vaddå? Någonstans måste man ju ändå fatta ett klart och tydligt beslut.

Enligt uppgift är det dock redan ute att vara mjukischef. Också. Den nya ”europeiska” chefen har hårda nypor och pekar med stora hetsiga nävar, ni vet… I kristid är det den gamla macho-manliga chefsnormen som dammas av. Vem har tid med feminism och sådant tjafs när aktiebörsena rasar?!

Problemet är att man inte kan leda genom att imitera en kliché. Och särskilt kvinnor måste akta sig väldigt noga för att ”spela män” – de blir helt enkelt inte trovärdiga. Men hur ska man då vara som chef?

Under alla mina år som chef, och efter åtskilliga ledarskapsutbildningar och personlig coachning, vet jag att man måste ta reda på vem man är, hur man själv fungerar, vad man har för djupa egna värderingar och vad man vill. Sedan leder man arbetet med hjälp av sin egen personlighet och sina fasta värderingar. Då är det plötsligt ingen konst att vara feminin kvinna och chef, en kvinnlig chef med humor osv. Att ”vara sig själv” är det enda sättet att få genomslag och få folk med sig. Men så snart du ”imiterar” någon annan tappar du kraften att förmedla vad du vill.

Men om man tvingas agera för något – eller med någon – som strider mot de egna värderingarna blir det problem. Du kan inte längre tala ur din egen övertygelse. Genomslaget uteblir. Du står där och ljuger, och mottagaren hör det. Detta hände med USA:s presidentkandidat, republikanen John McCain, när han involverat Sarah Palin som sin ”running mate” – jag har skrivit en ledare om detta i UNT. Han gillade ju egentligen inte hennes politik och kunde inte stå för den. Ändå måste han försvara henne, agera med och för henne. Ja, ni vet hur det gick.

Och nu har Mona Sahlin dragit på sig exakt samma barlast som McCain genom sin koalition med Lars Ohly. Hon kan inte längre stå där och tala frankt ur hjärtat om vad hon anser är den klokaste politiken, utan måste hela tiden ha Ohly för ögonen. Resultatet blir ett obegripligt hummande som inte kommer att gynna henne och Socialdemokraterna inför nästa val.

Annonser