För fyra år sedan avsomnade den så kallade Textreklamkommittén. Kanske var den till åren kommen. Tandlös var den i alla fall.

Men nu skulle det ändå behövas någon som åtminstone kunde peka ut gökungar som advertorials, produktplacering och annan typ av annonsering som bara har ett syfte (förutom att tjäna pengar): att lura läsaren genom att låna någon annans trovärdighet.

De ”seriösa” medier som säljer sin själ på detta sätt får finna sig i att sätta det dyrbaraste de har – trovärdigheten – i pant för att eventuellt aldrig se den mer. När läsaren upptäcker sig lurad eller manipulerad går det inte bara ut över produkten och varumärket – utan också över annonsören. Erik Westerberg skriver bra om denna ”ryska roulette” i Dagens Media.

Det är klart som korvspad att Tidningsutgivarna ville lägga ned Textreklamkommittén. Men de allra flesta tidningsutgivare vet vad de sysslar med, och spelar inte bort ett sekel av uppbyggd trovärdighet för lite snabba cash, som kanske t o m förvandlas till röda siffror – det kan man ju aldrig veta på förhand!

Men TU hade också rätt i att diskussionen förs bättre på redaktionerna. Å andra sidan skulle nog många redaktioner i dessa tider behöva en oberoende part som stöd, när marknadsvargarna börjar yla. Och då menar jag de där som får vittring på ett lockande spår, bara rusar och aldrig ser skogen omkring sig.

Annonser