Detta är ett lättsamt lördagsinlägg. Apropå medier. Om nu e-post räknas dit. Men för att hantera e-post rätt krävs faktiskt psykologi och viss erfarenhet. Och jag anser mig ha ganska stor erfarenhet av e-post, eftersom jag – liksom många andra – sedan halvtannat decennium hanterar några hundra mejl varje dag – de flesta i tjänsten men också många privata. Ändå kan det vara svårt att formulera sig vi vissa situationer – liksom att avsluta mejlet. Hur uppfattas det jag skriver? Har jag gjort bort mig? Har jag förargat mottagaren? Ibland får man kvitto direkt – men ett uteblivet svar kan ge ordentligt huvudbry.

Vissa oskrivna regler är i alla fall enkla. Alla vet att om NÅGON SKRIVER MED STORA BOKSTÄVER så SKRIKER den personen. I alla fall upplever man det så som mottagare! Därför bör man undvika versaler i e-post, det ser hysteriskt ut, koleriskt. En lång och väldigt formaterad e-post kan rent av se lite rättshaveristisk ut – beroende på vad den innehåller, förstås.

Sedan har vi återkopplingspsykologin. Den är betydligt lättare att hantera vid verkliga samtal, telefonsamtal eller snigelpost. Om man pratar rent fysiskt med någon bidrar  blick, röst och kroppsspråk till att man kan tolka motparten – även om det inte alltid hjälper… Talar man i telefon ger trots allt rösten lite besked om motpartens verkliga reaktioner.  Och skriver man ett brev – snigelpost alltså – är förväntan på direkt svar för det mesta minimal. Dessa olika former av kommunikation kan man nog kategorisera som ganska säkra, när det gäller att tolka budskapet psykologiskt.’

Då är det annorlunda med mejl och sms. Jag har lärt mig att vissa av mina vänner och släktingar alltid svarar med vändande mejl/sms – eller i alla fall ganska snart. En del svarar på mejl långt och utförligt, pladdrigt och roligt. Andra kommer  med ett korthugget ”ja”, eller ”nej”. Och så finns det personer som man måste lära känna, som inte svarar alls, eller långt senare – för det mesta. Dessa vänner kan göra en oerhört nervös eller irriterad, beroende på vad det handlar om. Men man lär sig så småningom vad det betyder att de inte svarar alls – eller att det faktiskt inte betyder något alls. De bara är sådana.

Avslutningsfrasen kan väcka mycket huvudbry, i alla fall när man skriver till någon man inte känner särskilt väl. Det är nästan alltid okej att inleda med ett ”Hej!” Men hur avsluta? Mvh-förkortningen är väldigt opersonligt, bättre är att skriva ut ”med vänlig hälsning”. Men det är fortfarande ett väldigt neutralt att säga adjö på.

Om jag haft ett antal positiva kontakter med en person känns det naturligt att skriva åtminstone ”bästa hälsningar” – om det är någon jag känner blir det bara ”bästa”! ”Varma hälsningar” är förstås väldigt personligt och hjärtligt och bör användas sparsammt, för när det kommer från en okänd kan det kännas antingen insmickrande eller suspekt. Men så kan man plötsligt upptäcka att personen i fråga skriver så till alla!

Så det är också olika hur känslig man är, både som avsändare och mottagare. Därför ska man vara extra försiktig när man levererar kritik, om man inte vill att den ska uppfattas som sur eller aggressiv. Då finns tack och lov smileysarna – som skänker budskapet en lagom förlåtande karaktär 😉

Kanske är detta bara min uppfattning av tassandet i de elektroniska budskapens kodifierade djungel. Det finns säkert mycket mer att säga om detta. Och mycket är förstås redan sagt. Men lite kul är det.

Annonser