Nyligen skrev jag en bloggpost som gick ut på att jag inte för min inre syn kan se en mikrobloggare rapportera från länsstyrelsen diarium eller i någon form åstadkomma något som liknar ett reportage. Mitt resonemang emanerade från bloggfrälsta som basunerade ut att både reporterns och redaktörens tid nu var förbi. Mikrobloggaren skulle ersätta båda!

Självklart är det inte så. Den som tror har en mycket ytlig och lättsinnig syn på journalistik. Eller är totalt okunnig.

Redaktören och den professionella reportern behövs desto mer i en värld som är så full av information att de flesta behöver hjälp och vägledning för att förstå vad som händer och varför. Dock ökar kraven på redaktören att följa med i medieutvecklingen, och att ständigt göra omprioriteringar och nya ”kartor” för vad man behöver hålla sig a jour med.

Bloggar och andra sociala medier utvecklas ständigt, och redaktören måste vara där – också. Men den traditionella nyhetsverksamheten är lika viktig som alltid.

I en kommande bok, Losing the news, skriver Alex Jones, chef för pressinstitutet Shorenstien center vid Harvard, om just detta. DN:s nya politiska redaktör Peter Wolodarski kommenterar det i dag (omöjlig att hitta texten på dn.se dock, vilket är anmärkningsvärt):
”En sak är att berätta om att ett flygplan störtat utanför New York, en annan är att ägna veckor, ja, kanske månader åt att följa upp händelsen och undersöka hur exempelvis de amerikanska flygbolagen hanterar säkerhetsfrågor.”

Bloggare, mikrobloggare, journalister, opinionsbildare och författare lever i dag i intimt samspel med varandra. Den som är illa ute är dock journalisten som inte har koll på nätet. Bloggosfären har utan tvekan friskat upp framför allt debatten och ger varje dag nya impulser. Men, som sagt, någon måste gå till länsstyrelsen och rota också.

Annonser