Krigsrubriker i kvällstidningarna. Nej större. Krigsrubriker i versaler! Över hela ettan, löpet. Och Svenska Dagbladet viker ettan, första nyhetsuppslaget och några sidor till – precis som när Barack Obama vunnit presidentvalet i USA. Vad är det egentligen som har HÄNT??!

Jo, en 76-årig svensk har dött. Och det är inte vem som helst. för 50 år sedan slog han ned en annan man så allvarligt att denne inte förmådde att resa sig. Slagsmålet var utdraget, den andre var nämligen också en riktig tuffing.

Svensken blev en idrottshjälte, men hans sport – proffsboxning – förbjöds i här hemma. Proffsboxningen är fortfarande ingen hit här, även om den gjort sina trevare för att komma tillbaka. Men mannen, Ingemar Johansson, anses av många alltjämt vara ”den störste” på grund av den där smällen som däckade Floyd Pattersson.

OK. Kanske det nu var en bragd, jag är inte den som ska bedöma detta. Eftersom det är en sport som jag inte kan. Och den som sig i leken ger, och så vidare… Det är trots allt frivilligt att boxas. Men varför är denna sportsliga ”misshandel” värd sådana enorma rubriker i dag, 2009? Självklart ska vi skriva om Ingemar Johansson och om att han är död, vad han är känd för och så vidare. Men Svenskans och kvällstidningarnas proportioner är galna!

Jag  vill inte moralisera över boxning, på samma sätt som Åke Wredén gör på Newsmill. Inte ens över proffsboxning, även om jag tycker väldigt illa om ”sporten” och inte vill titta på den. Dels kan jag, som sagt, för lite om sporten. Dels tycker jag att människor ska få göra vad de själva vill. Till en viss gräns. Boxningen balanserar dock på gränsen, eftersom man inte bara skadar sig själv utan även andra. Å andra sidan har ”den andra” ställt upp frivilligt. (Kom gärna med synpunkter på detta!)

Men proportionerna i rapporteringen och de fullkomligt okritiska efterskottshyllningarna förvånar mig storligen. Det var ju trots allt, som Åke Wredén skriver, en blodig och grym historia.



Annonser