Nu har jag ett konto på Bloggy. Förstås. Och ett på Twitter. Men ännu har jag inte hunnit bygga upp något följe av mikrobloggare. Tiden räcker helt enkelt inte till. I kväll var jag till exempel på teater. Och så har jag en familj. Vänner.

Mikroblogg låter snabbt – men smakar det lika mycket som det kostar, i tid?

Visst, rapporter från platser som Gaza eller Mumbai är oslagbara – om man kan lita på dem. Mikrobloggen måste också kunna ge fantastiska mönster för att avläsa trender och tendenser.

Jag är ju opinionsbildare. Som ledarskribent och debattredaktör måste jag vara lite slow – lite påläst, lite reflekterande, lite analysernade. Och så bloggar jag. På jobbet. Och privat. Bloggar som också kräver att man har lite koll samt kan göra mikroanalyser. Typ.

Privat är jag flitig på Facebook också. Men det innebär inte bara att jag kan hålla kontakt med mina släktingar i utlandet osv. Jag har massor med kolleger i hela landet, ja, hela världen som Facebookvänner. Inte sällan har jag tjänstekontakter även där. Allt flyter ihop.

Men nu ska jag också försöka hinna med mikrobloggarnas följa John. Het grej just nu. Frågan är hur länge. Nyhetschefer jagar tydligen nyheter via mikrobloggar. Stackars krakar. De lär tappa all kontakt med verkligheten där de sitter, fastkedjade i sina deskar. Ask me!

Samtidigt som det långsammaste av alla gamla snigelmedier, boken, står för scoop efter scoop i mikrobloggandets mikroera. Snart kommer något nytt. Var så säker.

Det är nämligen inte så att nya medier ersätter gamla. Allt finns på samma gång. Var man drar in sina annonsintäkter varierar förstås, men det ändras snabbt och ganska nyckfullt.

Nu har medievärlden listat vilka mikrobloggsfantaster vi journalister måste ”följa” för att hänga med. Och visst är det bra att det finns de som ligger där framme och spanar. Men det räcker inte med att spana, man måste jobba modernt också. Till exempel redaktören som vill göra något ”webbmässigt” av de nyheter hon hittar till papperstidningen. Hon borde naturligtvis vända på det och göra något pappersmässigt av det som görs på webben. Webben först – sedan andra kanaler!

När man läser Mymlansofias blogg Same Same but different blir man både imponerad och utmattad på samma gång. Bloggen fullkomligt frustar fram den ena hänvisningen efter den andra till allehanda happenings i bloggosfären – jag får samma kallsvettiga känsla som av Jysk Bäddlagers tv-reklam. Bra info – men urtrist läsning, eftersom man bara hänvisas till länkar utan intressanta tankar kring dessa. Detta ska vi alltså följa. Vilket betyder addera till allt annat vi följer. För vi ska väl inte släppa något?

Här gäller att vara lite kall, och inte sluta granska länsstyrelsens diarium för att hinna läsa vad ett slumpartat urval av NN gör just nu. Då sviker vi det granskande arbete som läsarna förväntar sig av journalister – och som ingen annan annars gör.

Annonser