”Det är inte internet som hotar dagspressen. Det är de sjunkande ambitionerna hos ägare och chefredaktörer.” Så säger Heribert Prantl, politisk redaktör för Süddeutsche Zeitung.

Det är bara att instämma.

I dag finns ett intressant inlägg av Tomas Brunegård på DN Debatt om kvalitetsjournalistikens framtid. Mycket av det han säger där är självklarheter – men det måste sägas ändå.

Att till exempel begreppet ”nya medier” blir allt irrelevantare i en värld där de som går på gymnasiet aldrig haft en tillvaro utan internet, det säger sig självt. En Tidningen i skolan-konsulent i Sydsverige rapporterade härom dagen att skoleleverna tycker att papperstidning är jättehäftigt! För dem som vuxit upp med bådadera är inget nytt och inget gammalt. För dem som vuxit upp utan papperstidning är den ny, samtidigt som nätet saknar nyhetens behag. Detta är en generation som själv kommer att kunna bedöma vad som ger mest och fungerar bäst.

Tidningens överskådlighet är ju oslagbar – vare sig den presenterar materialet på papper eller på läsplatta. Det journalistiska urvalet, granskningen, analyserna och sorterandet av det i övrigt kaotiska medie- och nyhetsflödet är också oslagbart – och värt att betala för om det görs med kvalitet och egensinne. Här finns ännu en stor utvecklingspotential!

Det är egentligen märkligt att tidningar uppfattas som ”dyra”. Kanske beror det på att kostnaden alltid presenteras på årsbasis. Mobilabonnemang, tv-kanalsavtal och bredbandsavtal presenteras aldrig i andra former än kostnad per månad. Tidningarna måste därför börja tala i månadssiffror i stället: en prenumeration kostar inte mer än drygt ett par luncher. I det perspektivet är en hemburen dagstidning oerhört prisvärd – förutsatt att den håller hög kvalitet och har ett unikt innehåll. Som Brunegård skriver: ”I förmågan att ta betalt av läsaren finns det inget digitalt medieslag som slår den prenumererade tidningen.”

Tänk den dag man kan använda papperstidningens överlägsna förmåga till visuell framställning och bildpresentation med en ny teknik för läsplattor. Köpa böcker, tidningar och tidskrifter och ha dem i sin bärbara läsplatta. Problemen, nackdelarna och fördelarna med nya iPad ventileras i Svenska Dagbladet i dag.

De tidningsföretag som i dag får sin huvudsakliga inkomst från en prenumererad papperstidning skulle naturligtvis kunna göra enorma besparingar på distributionssidan om tidningen i stället kunde distribueras elektroniskt. Innan man kommit över brytpunkten uppstår dock en rad delikata problem. Vad gör man med alla de prenumeranter som inte kan eller vill tanka ned sin morgontidning från nätet? Bredband åt alla är ett minimikrav. Inte ens där är vi än.

Men de stora fördelarna för konsumenterna/läsarna/tittarna är att man har ett enormt bibliotek som i ”en liten ask” – betydligt lättare att ta till sig än att läsa på den lilla mobildisplayen.

Jag ser dock ett par omedelbara problem. För det första att plattan är stel. Idealet vore en mjuk läsplatta som man kunde rulla ihop och lägga i innerfickan eller handväskan. Som ett blad. En stel platta kräver att man släpar på en ganska tung väska som dessutom måste låsas in i värdeskåp på gymmet osv. Lite krångligare än en papperstidning eller en pocketbok, får man säga.

För det andra vill man äga det man köper. Inget förlag kan tränga sig in i min bostad och dra tillbaka en bok som förlaget gett ut och som jag har betalat för. Men från en läsplatta går det utmärkt att dra tillbaka en köpt vara. Det är oroväckande och ett bevis på att ett pappersbibliotek är överlägset för dokumentation, trots all ny teknik.

Utvecklingen är på gång, men ännu i sin linda. Det kommer till och med bättre lösningar än iPad – var så säker!

Joakim Jardenberg har kommenterat mitt förra inlägg på jardenberg.se. Jag tycker inte att han läst och förstått mitt inlägg riktigt välvilligt. Det är ju inte självpublicerandet det är fel på i sig. Det kan aldrig ”marginaliseras” i volym och omfattning. Det finns ju där. Alla kan se det. Men problemet är att alla inte syns – samt att alla inte ser det!

Alla kan ju inte orientera sig i allt som skrivs. Alla hittar inte dit. Alla behärskar inte teknik och kanske inte källkritik. Då är det viktigt att det finns journalister som blir allt mer specialiserad på att söka, samla in, guida och analysera. Journalister kommer att behövas minst lika mycket framöver, just på grund av mängden information. Men kanske också bristen på information. Om vissa företeelser. Om vissa människor. De som inte hörs och syns lika mycket.

Anledningen att jag över huvud taget tar upp detta ämne är ju att vissa personer sprider uppfattningen att Twitter och bloggar ersätter journalistik och redaktörer! Självklart kan man inte resonera så. Men sociala medier och bloggare kompletterar och bidrar till journalistiken, ur journalistens synvinkel. Och vice versa (- de flesta bloggbävningar rör ämnen som publicerats i böcker eller tidningar). Här finns ett givande och tagande.

Någon måste dock ta ansvar för att systematiskt granska makten i ett demokratiskt samhällssystem. Enstaka personer – författare, bloggare – kommer förstås alltid att göra avslöjanden. Men det måste finnas några som tar stora grepp och oförtröttligt går igenom diarierna och kommunernas hantering av våra allmänna medel, vecka efter vecka – även om de sällan hittar något braskande… Eller tycker inte Joakim Jardenberg att det behövs?

Olle Lidbom skrev i september i fjol på mindpark.se intressant om detta: ”Verkligheten är att de allra flesta mediekonsumenter fortfarande är ointresserade av elitens teknikbild. Medielandskapets ekonomiska fundament bygger snarare tvärtom på de trögrörligaste: de som ser prenumerationen som ett medlemskap, de som inte läser en blogg eller de fruar som fortsätter prenumerera på Vi bilägare många år efter att deras män gått bort. Detta är majoriteten. … Om de svenska medieföretagen skyndar framåt i fel takt kommer dessa läsare/mediekonsumenter förloras. … Den nya spännande tekniken har potential, men den är kraftigt överskattad – som alla tekniska genombrott är på kort sikt – medan vi tenderar att underskatta den på lång sikt. .”

Visst vore det underbart om alla kunde göra sig hörda på nätet – men även om det vore så lyckligt skulle vissa ändå lyckas överrösta andra. Resten skulle drunkna i bruset. Det är inte demokrati.

Jardenberg tycker att jag ska börja simma snart. Vad tror han att vi journalister sysslar med? (Själv är jag opinionsbildare och bloggare = ute på nätet hela tiden. Jag vill gärna försvara andras – och allas – rätt att höras och synas, det är vad det faktiskt handlar om…)

Privat sponsring av kultur behöver inte vara något större problem än offentlig finansiering av kultur.
Läs min bloggpost på UNT:s Ledarloggen.

Anna Lindberg ”outar sina tvivel” i årets – och decenniets – sista skälvande minuter på mindpark.se. Det är en träffande artikel med kloka frågeställningar. Ett slags tidsmarkör för journalistikens tillstånd inför det andra decenniet på 2000-talet. De tre frågetecknen, varav ett kallas ”Journalistiken”, handlar egentligen alla om hur vi kan, bör och måste omformulera journalistiken för framtiden. Det är precis där vi står just nu: inför ett bevarande, en rekonstruktion, en renovering och en omformulering av den ”gamla hederliga” journalistik som sedan över ett sekel burits upp av demokratiska folkbildnings- och opinionsbildningsideal. För den är inte död – tvärtom! Ju mer hotad och nedmonterad den blir, desto högre stiger den i värde.

Jag vill gärna ”putta in” mina förhoppningar som kommentarer till Anna Lindbergs tvivel. Det första tvivlet handlar om Det lokala. Den lokala journalistiken har ju länge sagts vara de lokala och regionala tidningarnas räddningsplanka och framtid. Odla det lokala, bli mer lokala, bli superlokala! Ja, även kvällspressen och riksetermedierna har försökt bryta in på de lokala marknaderna i tron att det var där pengarna skulle finnas. Medierna har plötsligt stått som ett pirayastim runt den där lokala penninghögen som morgontidningen tidigare ”ägde”. Och visst har det antytts ett visst samband: ju mer lokal, desto ljusare framtidsutsikter. Men allt är relativt. Precis som Anna Lindberg skriver så viker prenumerationerna även för de lokalaste lokaltidningarna.

Självklart behövs den lokala granskande journalistiken: vad sysslar myndigheterna med och vart går kommunens skattepengar – alltså mina pengar? Vi vill också se vad som händer på hemmaplan, vi är alla svaga för ett visst mått av returinformation och självbespegling.

Men samtidigt finns en komplex växelverkan mellan det som sker lokalt och händelserna i världen. Så gott som alla globala händelser har lokala vinklar – och det lokala är ofta en del av det globala. Med större invandring, ökat resande, internet, sociala medier, Twitter osv har världen krympt och Jorden blivit lokal.

Vi är inte bara EU-medborgare. Vi är, lite tillspetsat, världsmedborgare. ”I den globala kulturen är geografi ingen issue” skriver Lindberg, och frågar sig om lokaltidningarna gör rätt när de väljer bort det intressanta globala till förmån för ointressant lokalt material. En högst berättigad fråga. Att minska på världenmaterialet i dag är ingen bra idé.

Det andra tvivlet kallar hon journalistiken. Det omfattar ju egentligen allt, men Lindberg frågar sig vad man ska publicera för att märkas i det växande bruset av information som man inte ens konsumerar – bara låter sippra in i hjärnan. ”Att bli publicerad räcker inte längre. Så vad räcker? Hur ska vi göra det?”

Det är en berättigad fråga. Här finns en riktig utmaning. Och det är här jag tror på just – journalistiken. I stället för att som PM Nilsson på Expressens kultursida härom dagen (mer om det i en senare blogg) döma ut journalistiken: folk skriver ju själva! Men om nu det myckna skrivandet bland ungdomar (på bloggar, i sociala medier osv) nu enligt Nilsson gör att Bonniers bokförläggare ser ljust på framtiden – varför skulle då inte samma fenomen glädja tidningshusen?

Hos en strid ström av dagboksbloggare och kvittrande twittrare kan man förstås vaska fram en hel del som är intressant – och kanske också sant. Men bara för att det finns gör-det-självare betyder det inte att det också behövs husbyggare. Journalister är ju sällan djupa specialister på enskilda ämnen. De är specialister på informationshantering och på just – journalistik! Det är inte detsamma som att bara ”skriva” eller ”snickra”.

Journalisten ska samla in, strukturera, informera, organisera och guida sin läsare/lyssnare/tittare genom det osorterade och outsinliga flödet. En medicinjournalist, till exempel, måste kunna skilja en bra studie från en dålig. En konsumentreporter måste veta hur man gör en icke missvisande matprisundersökning. En politisk eller ekonomijournalist måste kunna göra en kvalificerad analys av relevanta fakta. Här krävs källkritik, intervjuteknik och åtminstone grundkunskaper i exempelvis juridik, statistik och samhällets uppbyggnad.

Journalistiken kan därmed erbjuda en överblick och ett sammanhang som man sällan kan få någon annstans. Om denna överblick är tillräckligt bra vill man betala för den – då kan man äntligen konsumera och inte bara låta bruset strila genom skallen!

Denna uppgift blir inte mindre viktig när informationsflödet ökar. Tvärtom! Journalisterna måste bli ännu bättre på det som skiljer dem från allt från ämnesexperter till snackare. De måste bli mera elit – inte mindre. Och det finns en annan, minst lika viktig aspekt på detta. Att bli en mer professionell och bättre journalist betyder inte att man fjärmar sig från dem man jobbar för – läsare, lyssnare osv. Tvärtom. I dag gäller dialogen. Men få har grepp om hur den ska ske för att bli riktigt bra. Det folk vill ha i dag är först och främst ärlighet.

Anna Lindberg ringar in problemet mycket väl. Om sitt tredje tvivel, om sociala medier, skriver hon att ”årets mest utslitna ord växer som bomull i munnen. Gurusarna upprepar samma sak: nu är dialogen här. Nu når vi varandra.” Men gör vi det? Tittar man i kommentarsfälten i tidningarnas webbupplagor återkommer ofta samma personer met massor av inlägg, och tonläget är sällan artigt eller ens värdigt.

Lindberg konstaterar att sociala medier bara blivit ännu en publiceringsplattform för dem som alltid försökt överrösta varandra och skrika i kör. Och i bloggvärlden är det inte mycket roligare: ”Det är egentligen ingen skillnad, det är bara nya arenor.” Dialogen är varken ömsesidig, allsidig – eller särskilt uppriktig. Det är här jag menar att journalisterna kommer in!

Det finns nämligen så många människor som aldrig någonsin läser en blogg, än mindre skulle vilja eller kunna skriva i en. De flesta – även unga personer – skulle aldrig drömma om att lägga ut sin dagbok på nätet. Och hur många, PM Nilsson, har egentligen möjlighet att opinionsbilda på Facebook? Alla har faktiskt inte ens intresse av att använda de nya plattformar som erbjuds via nätet.

Många kan inte alls göra sig hörda. Inte någonstans. Det är barn, tonåringar, personer som inte behärskar språket tillräckligt, äldre, funktionshindrade med flera som också bör kunna ha någon som lyssnar på dem. Det är en journalistisk uppgift att ta ansvar även för dessa människor. Samt ett helhetsansvar för alla möjliga frågor i samhället – i dialog med människor. Inte bara de högljudda, tekniksmarta, friska med vassa armbågar.

De sistnämnas elitism räcker inte. Den ersätter inte den journalistiska eliten. Men den lever rätt gott på den, och den kompletterar den.

I senaste numret av tidningen Journalisten uttrycker sig Nöjesguidens chefredaktör Margret Atladottir både aningslöst och oreflekterat om så kallade advertorials – annonser som ser ut som om de vore redaktionell text.

Hon svarar inte på frågan om advertorials påverkar tidningens trovärdighet – hon säger bara att de inte är något ”konstigt för oss”. Men nu var det ju faktiskt läsarna och tidningens trovärdighet det handlade om.

Om inte annonsörerna kan komma på något mer innovativt än en annonsform som gamar på produktens trovärdighet, ja, då står det väldigt illa till med den berömda kreativiteten i braschen.

Det finns de som hävdar att det inte behövs några journalister/redaktörer eller någon journalistik nu när vem som helst kan skriva vad som helst – på internet. Blogga, twittra – you name it.

Det är ungefär lika korkat som att säga att eftersom de flesta människor kan springa behövs inga elitlöpare, att vi inte behöver professionella sångare eftersom det är så många som kan sjunga eller att nu när nästan alla kan laga mat behövs inga kockar längre…

Journalistik är något helt annat än att följa lite random händelser på twitter eller att vänta på att någon bloggare ska klämma ur sig något intressant. Journalistik är att systematiskt och aktivt samla information, välja ur den, sortera den, bena upp den och presentera den och belysa fenomen så att människor blir bättre orienterade om sin omgivning. Utan ett skrå som utför dessa uppgifter kan demokratin skadas. En publicist som tar sitt uppdrag på allvar granskar maktens förehavanden systematiskt och outtröttligt.

Jag skulle vilja se den twittrare eller bloggare som regelbundet kontrollerar länsstyrelsens eller Livsmedelsverkets diarier…

Nej, i stället för att dåras av tillfälliga flugor och mariginella företeelser i cyberrymden bör journalister inse att kejsaren är naken och att det enda som räknas är hårt, hederligt, hållbart och intelligent journalistiskt arbete. Och det är lagarbete i verkligheten – inte någon one man’s show vid en ensam dator…

Så i stället för att spela ned sin egen professionalitet måste journalister bli ännu mer elitistiska. God journalistik är viktigare än någonsin i dagens osorterade störtflod av information. Vi behöver bildade, smarta och intelligenta journalister, som kan reflektera, välja, systematisera och prioritera för att skapa en produkt som gör läsaren/besökaren/lyssnaren/tittaren smartare och kunnigare. Det är inte bara bra för demokratin. Det säljer!

Det finns publicister. Och det är dessa jämte författarna – som alltjämt står för de stora avslöjandena. Bloggarna står, precis som ledarsidor och andra opinionsbildare inklusive jag själv, för kommenterandet. Mycket sällan genererar bloggare egna nyheter. ”Bloggdrev” hämtar nästan alltid sin näring hos det många bloggare föraktfullt kallar ”gammelmedier”…

Så Mymlan har både rätt och fel när hon försöker besvara sin egen fråga: ”finns det längre några publicister”? Som ledarskribent, debattredaktör och f d nyhetschef måste jag svara ett rungande ja på detta. Debatten och publicistiken lever som aldrig förr! Vi ledarskribenter, inte minst på UNT, har mer än väl, högst medvetet, utnyttjat nätets möjligheter för opinionsbildning genom Ledarloggen och Åsikt Uppsala – ett dynamiskt debattforum på nätet med repliker och kommentarer.

Men jag håller med Mymlan om att det framför allt inom nyhetsjournalistiken skett en farlig förflackning som i mycket kan förklaras med ekonomiska realiteter: ju sämre tider, desto svagare ställning för journalistiken och desto mer tycks marknadsavdelningen anse sig ha. Oavsett vad som är mediehusens grundläggande publicistiska idéer. I USA diskuteras verkligen mediernas betydelse för demokratin, men var är den debatten i Sverige?

Problemet är kanske att det inte finns några tidningshus längre, självklart burna av idéer om ett bättre samhälle genom upplysning och debatt. Det finns endast mediehus – och vem vet vilka ideal som bär upp dessa? Pengar, pengar, pengar?

Men det kommer en backlash, var så säkra. En ny trend i Storbritannien är journalister som tar ett socialt ansvar – och häpp! så har man uppfunnit hjulet igen…

Åter igen, söndag 1/11 -09, visar Svenska Dagbladet vad papperstidningen ska användas till och var den har sin unika styrka.

Redaktionschefen Martin Jönsson uttrycker saken exakt: papperstidningen ska ”bli bättre på dels den agendasättande egna journalistiken, dels den sortens journalistik som bygger på läsupplevelse, översikt och visuell kraft.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv… Kul att han också tar det från ord till handling – för det är vad som saknats de senaste, digitalfixerade åren. Uppslagen om Obama i dagens Svenskan hade varit omöjliga att presentera i något annat format och i någon annan kanal.

Makt och medier

Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.